Min pappas gamla filofax

I min pappas gamla filofax, fick de första orden ta plats. De oredigerade, de råa. De som  bara säger som det är utan, finjustering eller rättning. Men det var i bristen på annat som de hamnade de där. De var kanske menat, ödet.. om man tror på sådant. Det var i min pappas gamla filofax de här orden fick ta plats. Nu, redigerade men fortfarande smärtande.

Jag tänker på dig ofta. Jag hoppas du vet det där du är. Kan känna det, sju år gången som du ändå är. Men jag drömmer om dig ofta, flera gånger i veckan. Så jag tänker att kanske, kanske tänker du på mig också. Tänker tillbaka på mig. Säger åt mig att inte vara rädd. Men om jag väljer att dö, så finns du där att fånga mig.

Jag räddade din gamla filofax från utrensningen. Den hårda utrensningen som pågår. Jag ska ju flytta. Bort. Bort ifrån dina hemtrakter. Förlåt. Min det här är inte platsen för mig. Jag tog din gamla filofax och sprang upp ifrån källaren, jag visste inte varför då, jag visste bara att ville jag ut. Egentligen var smärtan för stor och den slog mig med all sin kraft så fort jag nådde lägenheten. Jag sjönk ner på golvet i hemmet som snart inte längre är mitt och tittade på din gamla filofax. Det var inte din gamla filofax. Det var din nya filofax. Jag grät över kalendern i mina händer som du köpt till precis det året, precis till det årsskiftet efter att du gick bort. Det du aldrig hann med, det du aldrig kan få ha hunnit med. Jag grät över alla saker du skulle ha gjort, alla saker du missat. Alla saker du aldrig skulle få göra.

Nu satt jag där och skrev, i din filofax, i brist på annat. Krampen började göra sig påmind i handleden och smärtan var enorm. Jag lärde mig ju aldrig skriva ordentligt, precis som du befarade,  Plågsamt var det men ändå kunde jag inte sluta. I din filofax, där fick min första smärta ta plats.

 

På den här sidan, i den där här texten får resten av min smärta ta plats.
Vi möts i döden, du och jag.

Kevlarsjäl

Jag tror att jag på många sätt genom åren blivit ärrad av allt som har sårat mig och gjort ont. Jag drar ofta hela den där historioen om att ”ni ska inte tycka synd om mig, jag har blivit en bättre människa av det. Ni hade inte alls tyckt om mig som jag var innan. Tyck inte synd om mig, Jag är bättre nu. Jag lovar”… Men Även om det må vara så i många fall så har det och skadat det i mig som verkligen känner. Jag tror att jag byggt upp väldigt mycket murar kring mitt hjärta och min själ, och även om ajg släpper in människor till viss grad så släpper jag aldrig in dem hela vägen. Jag trodde att jag hade blivit bättre på att släppa in människor genom åren men det är tydligen inte fallet. Jag vet att saker bör göra ont men… jag låter dem inte göra det så all den där smärtan läggs på hög och väntar bara på att få ta sig igenom. Nedan kommer jag ge ett bra exempel på detta… Det kanske blir lite långdraget men… Bare with me.

(denna bloggen är itne avsedd för att hänga ut någon i mitt liv och därför tänker jag försöka hålla största möjliga anonymitet på människorna som jag skriver om här)

För två veckor sedan valde jag att försöka träffa någon. Jag gick på en date. Jag släppte de murar jag kunde och lät personen få lära känna mig på riktigt och inte bara det hårda skal jag annars gärna gömmer mig bakom. Jag hade några fantastiska timmar där och jag log hela degen efter. Jag vet inte om det någonsin skulle ha blivit något där eller inte, jag låter det vara osagt. men bara själva träffen och att faktiskt släppa in någon var bra för mig. Vi båda valde höll dock med om att vi inte var redo för något just precis nu men att vi kanske kunde fortsätta umgås och långsamt se vart det ledde. Jag berättade för min vän om hur lycklig detta hade gjort mig och hur trevligt jag hade haft och HEN verkade vara glad för min skull. Dagen efter skulle min vän och HEN so majg var på date med på en fest tillsammans och jag skulle gå och spela rollspel med några av mina andra vänner, inget särskilldt med det egentligen.. Men jag fick en väldigt konstig känsla i magen av att dessa två personerna umgicks och jag visste inte alls varför. Jag satt hon mina andra vänner och kändde hur något bara var fel. Jag var dock kvar till sent och gick sedan hem och lade mig. Dagen efter visade det sig att min Date hade valt att sova över hos min vän. Jag tyckte att det verkade aningen konstigt men försökte att inte tänka på det. Dock misstänkte jag innerst inne att de nog hde gjort mer än att sova. Eftersom jag och HEN inte var exklusiva eller kanske ens påväg någonstans så drog jag inte mer i det. HEN skulle säkert berätta om det var något. Efter ett par dagar släppte den lilla oroan jag hade och jag tänkte på annat, Min vän skulle åtminstonde ha sagt något om den hade legat med någon jag tyckte om ansåg jag.
Så what my point med den här historian?

För nån dag sedan berättade min HEN att HEN faktiskt hade legat med min vän för mig.. Och vad var min reaktion? jo,, en kram, ett leende och orden ”nänä men det är väl lungt”. Det är det inte. Jag känner att det någonstans borde göra ont. Men Jag kan inte känna det. Jag är självklart arg, Det vet jag att jag är för jag är bra mycket kyligare mot dem båda nu när jag fått berättat för mig att det hände. Och jag har svårt att se HEN som som mer än kanske en vän för tillfället. Jag är helt neutral till vad HEN är till mig. Men ändå kan jag inte var sårad på något djupare plan eller säga till min vän att det där inte okej. Jag har liksom bara stängt av.

Not answers, but excuses

För alla er som på den senaste tiden undrat vart jag har tagit vägen, jag har inget bra svar. Situationen är alltför svår och omöjlig att faktiskt förklara. Jag tänker säga att jag har hjälpt en vän igenom den troligen läskigaste och svåraste perioden i hans liv och än är det inte över. Jag kommer vara tillbaka i full styrka om några veckor men den mesta av min energi kommer gå till att hjälpa honom. Några månader av mitt liv för resten av hans, valet är enkelt.

Jag vet att jag i allmänhet står för transparens och ärlighet men i detta fallet kan jag faktiskt inte uttrycka på ett enkelt sätt vad som har hänt. Jag lovar att ge er en full återgivning när en sådan blir möjlig att ge.

Så länge kommer jag försöka bli lite mer aktiv på nätet och finnas lite mer tillgänglig. 

For my other half.

 

 

I have seen you. I have seen your soul and beyond the layers of your walls. I have seen you in your darkest hour and your lightest. I have seen you.

Your darkness scares me, but it is also absolutely and ridiculously beautiful. When you stood there with blood on your cheeks and the insanity in your eyes saying ”You don’t want to be with me, no one does. Just tell me the truth” I was so scared that I might loose you at the same time as it might have been the most beautiful thing i have seen in my life. We are strange like that you and me. We see the beauty in blood and death both. Other people just find them scary and pushes the thought of them existing of their mind. But we, we see it. The beauty and the perfection in a beautiful death.
But you tend to forget, your light is just as beautiful as your darkness. When you smile you make the world a little bit brighter. You don’t think that people love you or want you. but your light is addicting. Everyone who has ever gazed in to it has gotten sucked in and addicted. Some of them, like me, can handle your darkness to. Others, can’t. The people who can handle both though, love you with all their hearts. You have a beautiful darkness which makes your light even brighter and the world would go darker without it.

 

”Jag är frisk, jag har inga symptom”

Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har en hyffsat god bildning när det kommer till könssjukdomar, men på sebaste tiden har jag upptäckt att detta inte är fallet. De flesta tycker om att ha sex mycket och ofta men har inte tagit sig två minuter till att faktsikt ta reda på fakta. Nu vet jag inte hur det är med tjejer så jag säger inget om dem, men iallafall de män jag pratar med har inte den blekaste aning. Jag tänkte själv ta mig några minuter och dela med mig av informationen jag själv hittat.

Den här meningen får jag ofta när jag frågar någon om könssjukdommar och testning;
‘jag är frisk.” Hur vet du det? när testade du dig sist? ‘‘ja men annars hade jag väl märkt nått. Jag har inga symptom. Testade mig för några år sedan” Hur många sexpartner har du haft sedan denna testningen?..

Symtom för klamydia märks endast på ca var tioende person och de flesta märker aldrig av det. Man kan leva med klamydia i flera år utan att märka det. Gonorré ger dock symtom för de flesta män (läs de flesta, alltså inte alla) men nästan aldrig för kvinnor. Alltså kan du ha någon av dessa utan att veta det väldigt länge. Kosekvensen av att bära på klamydia eller Gonorre så länge är att man kan bli steril.

Med HIV har många föreställningen att ”jamen, jag tog ett vanligt blodprov förra veckan, det hade synts där”

Faktum; nej det gör det inte.

Ett HIV test är ett separat test som man måste be om. Det hade kostat sjukvården otroligt mycket pengar om de skulle testa alla saker varje gång de tog ett blod test på någon. När jag förklarade detta för någon jag en gång haft tillfällig kontakt med  vid ett tillfälle, som visade sig vara otestad, så var hans svar ”men vaddå.. jag kan testa mig en annan gång. Vi kan väl ha sex igen sålänge? Blir ju inte värre.” Men jo. det blir det. Varje gång man har sex med en hiv smittad är det en risk att man får det. Man kan alltså ha sex med en hivsmittad utan att få hiv själv men det är inte rekomenderat. Genom att göra det flera gånger med samma person ökar ju då också risken. HIV är en av de könsjukdommar som har en låg smittorisk vilket gör att många tänker att det inte är någon fara. Men det kan faktiskt vara just du som blir smittad den gången. Om du råkar ha sex med någon som ådragit sig sjukdomen inom tre månader från att ni har sex ökar smittorisken betydligt och chansen är större att även du får det.

Jag tror att många tänker på de här sätten här för att de är rädda för att gå och göra ett HIV test. De är rädda för att de ska få en diagnos som i deras ögon är en dödsdom. Men i dagens samhälle är det inte en dödsdom att få hiv. Bromsmediciner låter dig leva ett helt normalt liv. Förvisso måste du ha kondom när du har sex, underrätta dina sexpartners och informera läkare, tandläkare och liknande men det är inte en dödsdom på samma sätt som det var förr. Idag kan du tillochmed få barn om du har HIV utan att varken smitta din partner eller ditt barn. Skillnaden är att du måste bli inseminerad på en klinik istället. Men obehandlad hiv ledar fortare till aids och då är det allvarligt på ett helt annat sätt.

Så rädda ditt liv eller din fertilitet och gå och testa dig vettja!

Intrång på min personliga sfär.

Så här sitter jag och vill skriva något ärligt. Något som bara kommer från mitt hjärta. Jag har aldrig varit rädd för att dela med mig om saker. Men ändå är det någon som hindrar mig, vad undrar du? jo rädsla. Rädslan för att bli dömd, rädslan för att någon som du, en vän eller till och med min familj ska dömma mig. Och gudarna ska veta att de hade gjort det om de bara vetat de sanningar jag helst hade velat lägga upp här. Jag är inte sådär fejk chockerande med påhittade historier som många andra. Mina historier är mina minnen, ögonblick tagna från mitt liv. Jag provade att lägga upp dem under en synonym, ett alias. Vad hände då? jo någon jag känner/inte känner hackade sig in på denna högst anonyma blogg och läste det som jag lösenordsskyddat. De ord jag satt under en spärr för jag var inte redo att dela dem med världen än. Dessa ord delade hen med dem som kunde ta mest skada av dem och de feltolkade naturligtvis det. Det hade jag också gjort. De orden såg ut som något de inte var för att de var ett försök till att vara intresant, de var inte äkta eller sanna. De var en känsla jag tagit och gjort en spinoff på för att lista ut hur jag själv mådde och för att försöka skapa något intresant. Jag vet inte om jag någonsin hade tänkt posta det inlägget, kanske – kanske inte.Troligen inte då det inte fanns tillräckligt mycket sanning i det, och det är inte sånn jag är. Men om jag hade gjort det hade jag nog postat det som fiktion inte som sanning för det är hur jag kom fram till att jag kände, något jag har satt ihop till en utopi i mitt huvud och inte något som faktiskt fanns.

Jag hade under många år haft skriv kramp och inte kunnat skriva. Denna började släppa och jag skapade min personliga anonyma blogg för att se hur det kändes. Efter endast två inlägg valde någon att göra detta mot mig och nu sitter jag här. för rädd för att skapa något äkta. För rädd för at sätta ord på ett papper. Jag är rädd för att gå nära min egen dator för jag vet inte vad folk kommer åt och inte och hur de kommer använda det mot mig. Dessa människorna tycker säkert att ”det gör väl inget, vi delade bara det du redan satt i print”. Men för mig… för mig är det en våldtäkt på min självständighet och en våldtäkt på mitt inre att ta något jag skrivit under synonym och sedan lösenordsspärrat och sedan strunta i kontexten, om det var fiktion eller inte, och skicka ut det där det kunde göra mest skada. Jag hatar er för det. Internet och min dator har alltid varit fristäder för mig. Platser där jag har kunnat vara mig själv utan att bli dömd. Nu har ni tagit även det. Men fuck it. Hur kan det bli värre härifrån? Från och med nu, inga mer synonymer. Jag tänker inte gömma mig för någon eller dölja något för någon. May the light shine upon me, for better or for worse.

Angående kommentar på föregående inlägg

Idag mottog jag en intressant kommentar på min blogg från en Jahagar ”Eh, du kanske ska komma ihåg att anledningen till varför alla din vänner någonsin lämnat dig kan ha varit för att du är öppen/manlig/manupilativ och så vidare. Sen att du tror på dig kanske du gör, men inte på att det är du. Så fråga dig själv igen varför de gillar dig första gången. Är det inte bara för att du gömmer. dig själv och din äkta falskhet.”

Varför posta anonymt på ett inlägg som handlar om att våga vara den man är? Och sedan anklaga mig för att vara falsk? Hur kan jag gömma min äkta falskhet genom att vara ärlig? that doesnt even make any kind off sense. Eller menar du att jag döljer min falkhet bakom min falskhet… what?… jag får lite brainfreeze här.

Och, om du nu tycker såhär? varför är du fortfarande min vän på facebook ?.. du vet.. det är där den här länken postades. Och endast där. Uppenbarligen tycker du ju inte om mig? ^^ Jag hade inte velat vara vän med någon jag inte tycker om. Eller föresten.. du verkar verkligen tycka illa om mig så jag förstår inte logiken där riktigt. Men det är ju ditt eget val.

Och ALLA mina vänner lämnat mig? Njae.. alltså. Där har du fått det lite om bakfoten. Jag har vänner jag inte längre än vän med. Många gånger har det varit för att mitt liv varit ett kaos och jag har varit en dålig vän och inte funnits där, true. Men sen och andra sidan finns det vänner jag haft där vi bara vuxit ifrån varandra, där jag kommit underfund med att jagi tne trivs med personen eller de kommit underfund med att de inte trivs med mig. Shit happens. Jag är en accired taste.. det kan jag hålla med om.. Jag är jävligt speciell att vara kring men de vänner jag har som har stannat trots det är fantastiska. De tycker om mig för den jag är. Och det är därför de är mina vänner.

Jag vet inte vad det är du ville uppnå med denna kommentaren? en svag obehags känsla infann sig, Javisst. Det tänker jag inte förneka men.. och andra sidan… ”words are wind”

På tal om nicher och vem man är

Så finner jag mig själv här en Fredag natt/Lördag morgon tre veckor efter jag beslutat att jag duger som jag är oavsett normen, och sitter och frågar en vän om råd igen. Jag satt och redigerade min press på en dejting sida jag är medlem på, skriver, blir nöjd och postar.. men blir sedan plötsligt tveksam. Var jag för rakt på nu? bör jag inte berätta allt det där? Det är ju sant men.. Jag kanske ska hålla det för mig själv? Nej. Det ska jag inte. Jag är sådär.. överdrivet öppen och ärlig. Varför ska jag dölja det på en sida där jag faktiskt försöker hitta någon att dela mitt liv med?

Jo.. För att jag passar inte in på normen. Jag studerar på komvux, bär endast svart, borstar itne ens håret alla dagar, dricker mörk öl och äter mitt kött rått. Har inte en storlek 36 utan närmare en 42. Enligt samhällets norm är jag fel. Är jag det då? nej. Och det är inte du heller. Jag kanske inte är den typiska tjejen. Jag är enligt normen manligare än många män på hp och nej, jag får kanske färre som skriver till mig om jag skyltar med det men sen och andra sidan, varför skulle jag vilja träffa någon som inte klarar av det? Vi producerar en bild utåt för att vi vill att människor ska tycka om oss. Inte för den vi är utan för den personen vi är framför andra. Vi vill att andra ska tycka om oss men vi missar det som är allra viktigast av allt. Vi tycker inte om oss själva.

Ofta när jag går någonstans träffar jag mycket nytt folk och de flesta fattar tycke för mig, även om där är någon då och då som inte står ut med min närvaro så passar jag in på de flesta ställen. Vet ni varför? jo för att jag i grunden tycker om och accepterar den jag är även om jag ibland har sådana här små doubts. Jag försöker sällan föreställa något jag inte är och om jag gör det blir det sällan bra…. ärligt talat blir det riktigt dåligt när jag gör det. Det fanns en period i mitt liv när jag gjorde det väldigt ofta, försökte vara någon jag inte är… Det blev fel.. så så så väldigt fel. De flesta människor känner på sig falskhet även om de inte inser att det är det de känner av men de känner någonting och fattar sällan tycke för personen som försöker föreställa något annat. Detta har jag lärt mig den hårda vägen.

Anyway, thats my two cents.

Om sexualitet , nicher och annat dumt

Jag har alltid blivit lätt panikslagen när folk har försökt trycka in mig i fack. Vare sig det har handlat om min sexualitet eller hur jag är som person? Jag kan väl vara både introvert och extrovert, varför måste jag vara det ena eller det andra? Jag kanske är olika i olika situationer, har ni tänkt på det? Självklart kan man ha en klar lutning åt det ena eller det andra men alla går inte att klämma in i sådana små fack. Det är samma sak med ens sexualitet. Enligt normen är jag bisexuell.

Och visst det är jag kanske. Men jag känner mig inte tillfredsställd av den definitionen.  För mig är det två helt olika sorters attraktion och två olika sorters känslor jag får får tjejer eller killar. Att helt enkelt säga att jag dras till båda blir så fel för mig. Detta betyder inte heller att jag är polygam och vill ha en av varje för att få uppleva båda känslorna, det är jag absolut inte och jag är i högsta grad monogam. Men de flesta hade nog tolkat det som att jag är poly-bi eller något liknande.

Det jag vill säga med det här är att jag idag när jag skulle starta upp  denna bloggen igen valde att söka runt lite för att lista ut hur man faktiskt lyckas med en blogg. Ett tips som återkom på ALLA sidor var; välj en nisch. Jaha tänkte jag. Det betyder att jag ska sätta mig själv i ett fack där mitt skrivande ska bli inskränkt i ett särskillt ämne för att jag ska lyckas med min blogg? nej… som jag alltid säger om sådant ”Fuck det”. Jag är väl ändå som jag själv är och jag är definitivt intresantast när jag får uttrycka precis det jag har på hjärnan, precis när jag än känner för utan att tänka på att det ska passa in i ett särskillt sammanhang. Så nisch pfisch… Jag tänker lyckas ändå. Vårt samhälle är alldelles för fokuserat på att trycka in mäniskor i fack och jag är trött på att försöka passa in. Det gör jag aldrig ändå.

Språkbyte

Från och med nu är svenska språket för denna bloggen. Jag älskar mina vänner utomlands men svenska passar bättre mitt syfte just nu.